Karin Park gör succé i Les Misérables

– Jag har aldrig varit på en musikal eller ens sett en hel musikal.

Karin Park gör just nu succé i Les Misérables på Folketeateret i Oslo. Hon som inte har någon koll på musikaler gör nu en av huvudrollerna i Norges framgångsrikaste uppsättning någonsin.

Den franska musikalen är baserad på Victor Hugos novell Samhällets olycksbarn från 1862 och hade premiär i Paris 1980. Rollen som Fantine är mörk och dyster och passar med andra ord Parks vemodiga röst utmärkt. Karin blev ombedd att söka rollen och är nu glad över att få bredda sin palett och för en gång skull underordna sig ett kollektiv.

Har du någon relation till musikaler?

– Nej egentligen inte för jag har aldrig varit på en musikal eller sett en hel musikal. När jag såg filmen Les Misérables första gången så tänkte jag men gud, sjunger de hela tiden? Det blir lite konstigt på film när de sjunger hela tiden, på scen är det mer självklart. Les Misérables utspelar sig ju på 1800 talet så den skiljer sig ju lite från andra musikaler. Musiken är väldigt vacker och komplex och det är ju tur det annars skulle jag bli väldigt trött på den efter så många föreställningar varje vecka. Jag ska nog gå och se vår föreställning när tjejen jag delar rollen med blir frisk, det kommer bli min första hela musikal jag ser.

Karin Park har hunnit ge ut fem egna album och är mitt uppe i planeringen och skapandet av det sjätte. Hon har gått från singer songwriter och gitarrpop till en mer dramatisk elektronisk popskola som söker sig mer mot den alternativa undergroundscenen.

Brittiska gruppen Pandora Drive släpper snart sitt debutalbum och där är Karins röst en bärande kraft. Årabrot är noiserockbandet som maken Kjetil Nernes driver och där ingår även Karin som pianist och sångerska. Hon har även skrivit musik till den norska melodifestivalen. Det här är med andra ord en kvinna som inte sitter still utan har behov av att leva i en kreativ bubbla. Hittills har hon nått större genomslag i Norge än hemma i Sverige. Just nu rör hon sig mellan olika projekt i Djura, Oslo, London och Los Angeles.

– Jag vill inte känna mig låst i mina principer utan är hela tiden redo att pröva och tänka om. Nu har jag kommit på att jag gör det här systematiskt men när jag var liten tänkte jag inte på det. När jag började med meditation så kunde jag fokusera bättre.

Vad innebär det för dig att ha många olika utlopp för din kreativitet?

– Jag har alltid varit ganska illojal mot min egen nisch och när folk äntligen tror sig veta var de har mig så byter jag riktning. Jag har varit gitarrist i punkband, sjungit i konserthus med full symfoniorkester, sålt ut Berghain  och varit med i Melodifestivalen. Spelar gärna experimentell noise också. Fast jag försöker egentligen inte göra olika saker. Det bara blir så. Men allt har en gemensam nämnare och det är att jag alltid försöker göra det som känns äkta för mig. Och skita i hur det går.

Karin Park får hjälp med kvällens andra peruk. Foto Calle Dernulf.

Vad tänkte du när du fick erbjudandet?

– Först så frågade de bara om jag ville komma på audition och då undrade jag mest hur de kom på att fråga mig om den här rollen. Jag spelar ju Fantine och hennes roll är ganska hemsk, som många kvinnliga roller är genom historien. Det börjar ju bra men sen blir det bara värre och värre och till slut så dör hon och de låtarna ska ju sjungas med närvaro och publiken ska gråta till låtarna. Jag har en naturlig sorgsenhet i rösten så på så vis förstår jag varför jag blev tillfrågad. Steget var ändå ganska långt för mig till musikal men jag tänkte att jag kan ju ändå gå på en audition i alla fall. Sen när jag gjort audition då blev jag sugen och bestämde mig för att få rollen. På audition så gjorde jag I dreamed a dream som är Les Misérables stora hit och mot slutet av sången så gjorde en egen liten melodisk knorr på den. De frågade mig direkt efteråt varför jag gjort det och om jag hade problem med den höga tonen på slutet, kom jag inte upp dit? Jo, sa jag, det är inga problem jag ville bara göra något nytt av låten. De förstod inte alls varför jag skulle göra något eget av sången, det var helt otänkbart. Det förstår jag ju nu att det är något helt otänkbart, ha ha, något man absolut inte ska eller får göra i de här sammanhangen. Jag blev ombedd att sjunga sången igen, som den ska sjungas, och visa på att jag kunde nå de höga tonerna och sen var det klart. Den låten är ju helig och det finns dem som köpt biljetter till 15 föreställningar här i Oslo och vi har haft folk i publiken som har sett Les Misérables under 30 års tid, över hela världen. Det är inte läge för improvisation, här handlar det mer om att vara en liten bricka i ett större spel där man inte har samma möjlighet att lägga sin egen konstnärliga färg på det.

Vad har du lärt dig av det här?
– Jag har lärt mig mycket dels om hur det är att arbeta i grupp och hantera den dynamiken. Sen är musiken jag framför helt annorlunda och uppbyggd på ett annat sätt. Jag tänker mycket på hur jag ska skriva mina egna låtar sen och det kommer säkert bli ganska inspirerat av det här. Musiken är inte nödvändigtvis vers och refräng utan det är alltid en historia med en början och ett slut och det tycker jag är spännande. Jag tänker att jag ska göra det bästa av den här tiden och göra min roll så bra jag kan. Jag kommer inte bli en fullfjädrad musikalartist även om jag kanske vill göra fler roller på scen framöver.

Hur har reaktionerna varit på musikalen?
– Det har varit fantastiska reaktioner. Många som sett den tycker att det är den bästa de sett kanske för att regissören gjort det så rått. Alla är smutsiga och det känns på riktigt. Det är realistiskt. Per Olaf Sörensen är regissören och han gör mest film så det är hans vision. Den är heller inte så utagerande utan det är en ganska introvert föreställning och vi sjunger inte direkt ut mot publiken utan vi agerar snarare som om de inte är där.

Karins karaktär Fantine gör sig redo för avslutningsscenen. Foto Calle Dernulf.

Hur mkt av agerande är du bekväm med?

– Det faller sig naturligt för mig att agera på scenen men det som är skillnaden mellan att göra den här musikalen och att framföra sin egen musik är att det inte går att gå helt upp i rollen och förlora sig i den. Det gjorde jag i början och då glömde jag replikerna och glömde vart jag var någonstans. När jag står på scen själv så har jag låtarna så mycket under huden att jag kan gå helt in i känslan i låten. Här på Les Misérables så måste jag genomföra det rakt och rätt och stycket är beroende av att alla pusselbitarna ligger på rätt plats. Även om jag sjunger en låt som är väldigt sorgsen så är det publiken som ska gråta inte vi, som vår regissör påpekade.  Jag är väldigt koncentrerad på det jag gör och så fort jag låter mig dras med så händer något som inte borde hända, det funkar inte. Det kan jag känna har gjort mig mer professionell i andra sammanhang och det är bra att kunna rivas med också men ibland måste man också bara göra jobbet utan att tänka för mycket. I och med att jag precis fått barn och spelar en roll i pjäsen där jag dör för att kunna rädda min dotter och att hon ska kunna få ett bra liv så är det väldigt lätt att leva sig in i det.

Vad händer om du lever dig in i det här på scenen?
– Förra söndagen räddade jag det precis, då var jag så trött. Det hade blivit mindre och mindre sömn för varje dag och jag längtade väldigt mycket efter min dotter. När jag gick ut på scenen i Fantines död, som den scenen heter, så sjunger jag Se där borta leker min dotter och då började jag gråta och tårarna bara rann. Då blir det svårt att sjunga och jag var tvungen att tänka på smörgåstårta för att kunna koncentrera mig och överhuvudtaget kunna slutföra sången. Min motspelare som har huvudrollen tyckte så klart att det var bra men han blir också utsatt och förvånad när jag gråter. Shit, nu måste jag kliva upp en nivå sa han till mig efteråt, hon gör det här på allvar, ha ha. Då var jag tvungen att ta mig samman så det är inte bra om man gör det på riktigt.

Vad är det med dig och ditt förhållande till Norge?

– Jag flyttade till Bergen 1999 för att jag tyckte dialekten var vacker och då blev jag mottagen som om jag var första svenskan som någonsin besökt Norge, ha ha. Nu är det hur mycket svenskar som helst här. Jag tyckte det var ett spännande land och Bergen hade ett bra musikliv där alla var öppna och fria. Jag tänkte att jag skulle flytta hem men så hamnade min singel på listorna och allt rullade på och så blev jag kvar lite till. Det är något som gör att jag hela tiden dras tillbaka. En gång när jag bestämt mig för att flytta tillbaka så träffade jag min man och han bodde i Oslo så då flyttade jag hit istället. Vi bodde här i flera år och när vi sen bestämde oss för att flytta till Sverige och Djura så fick jag den här rollen som gör att jag ändå spenderar mycket tid i Oslo. Det är lite som om universum bestämt sig för att jag ska vara här så jag får fortsätta pendla helt enkelt.

Stora salen i Djura missionshus. Foto Olle Lundin.

Vad betyder Djura för dig?

– Förr var det bara en håla som man ville komma bort ifrån. Nu vill jag att folk som växer upp här ska känna att det finns möjligheter och någonting att vara stolt över. Det är schysst att bo på ett ställe som är så vackert och som har frisk luft där man kan se många miljoner stjärnor utan smog som är i vägen. Det saknar man i London och Los Angeles annars är det ju i princip samma håla som när jag stack. Lite mer väsen här nu bara. Så fort det är någon musik som hörs så tror alla att det är vi som spelar. Och det är det ju oftast.

Du och din man har precis blivit klara med er egen studio. Hur kom det sig att ni bestämde er för att bygga den?

– Tanken med Djura Missionshus är att det ska vara en källa till inspiration. Både för oss själva och andra och speciellt  tjejer som vill komma och spela in. Det ska vara ett ställe där man kan känna sig fri och trygg att skapa det man vill och vara den man vill. I hela min karriär har det bara suttit män i varenda studio och det är inget fel med det men jag har verkligen saknat en studio med fler kvinnor. Det har varit en dröm för mig att bygga den här studion och den har blivit fantastisk. Folk älskar att vara här.

Karin Park är aktuell i rollen som Fantine på Folketeateret i Oslo. Norges mest populära uppsättning någonsin av Les Misérables spelas fram till påsk 2018.

Text: Calle Dernulf