Leif GW Persson

Leif GW Persson:

Professorn som jagar både bovar och djur

 

Text: Åsa Larsson   Foto: Mats Oscarsson

Leif GW Persson har hållit på med jakt i princip i hela sitt liv. Under en period jagade han så mycket som 150 dagar om året. Nuförtiden blir mindre – cirka 60 dagar. Gate Report besökte honom på Elghammars gård i Sörmland där han har sina jaktmarker och vi pratade jakt, beskådade troféer och fick smaka på lite av jaktbytet.

Vi anländer strax innan lunch. Det är en vacker sommardag och vi befinner oss på landsbygden i Sörmland. I den gamla förvaltarbostaden som tillhör Elghammars gård huserar författaren och kriminologen Leif GW Persson. Gate Report träffar honom för att prata jakt och om livet som kriminolog och författare. I anslutning till gården finns cirka finns cirka 2200 hektar jaktmark med både kron- och dovhjort, älg, rådjur, massor av vildsvin, fåglar samt mufflonfår.

Jakt är och har alltid varit en stor del av Leif GW:s liv. Intresset föddes redan när han var barn. Han är uppvuxen i Stockholm, men barndomens somrar tillbringades i en stuga i Bohuslän.

– Där hittade jag ett gammalt salongsgevär – och då drog det hela igång. Det var kolossalt spännande, säger han och skrattar. Det fanns ju inga dataspel på den tiden, så jag sprang omkring där och sköt på allt som man inte fick skjuta på, fortsätter han i munter ton.

I dag är Leif GW 74 år och han har hållit på med jakt i princip hela sitt liv – alltså skjutit på djur i någon mening i snart 70 år.

– I början på 1950-talet fanns det inga krav på jaktlicens. Då fick man jaga förutsatt att man hade någonstans att jaga. Allt som krävdes var ett intyg från en person som hade tillgång till mark.

Däremot är det inte tillåtet att äga vapen före 18 års ålder, så det tog några år innan Leif kunde skaffa sig egna vapen.

Närvaro och kunskap om djur och natur

En bra jägare måste, enligt Leif, ha närvaro – det vill säga verkligen vara med och kunna tolka alla mystiska, knäppande ljud i naturen samt ha god kunskap om djurens beteende.

– När du har varit med ett tag får du en föreställning om hur och när de ska komma. Den är viktig och stämmer ofta. Sedan måste du naturligtvis klara av det rent fysiska när det är dags. Du måste vara snabb i reaktionerna.

Leif medger att han har blivit långsammare på äldre dar och i dag ibland tvingas avstå från att skjuta på djur som han tveklöst hade siktat på som yngre.

– Erfarenheter bygger man på hela tiden och jag kan fortfarande skjuta – om jag får tid på mig. Men jag har inte längre en fysik som är i paritet med min närvaro.

Leif har jagat över nästan hela jordklotet, men på frågan om han bedrivit troféjakt och skjutit lejon är svaret nej. Det mest spektakulära djuret som han har fällt är en val, närmare bestämt en narval som är en liten val och kännetecknas av sin långa, framåtriktade huggtand som ser ut som en lans.

– Vi var på Grönland där det är tillåtet att jaga val. Lokalbefolkningen var mycket förtjusta över att ha mat för en månad framåt. Men jag var inte så road av smaken, säger han och ler.

Men vad är det med jakt som är så fascinerande?

– Man sitter och väntar och filosoferar och det händer ingenting särskilt. Och så plötsligt, på en tiondels sekund, kan allt förändras.

Inträffar det några fadäser någon gång under jakten?

– Det är klart att det händer konstiga saker, alla är inta så bra på att jaga, säger han leende. Det har väl hänt att jag har petat ut hagel ur både armar och ben, men inte på något vitalt ställe. Det är inte så roligt, jag är noga med säkerheten.

Leif förklarar att ta livet av ett djur påverkar dig som människa att du aldrig blir densamma efteråt.

– Det slipar ned en tröskel som är ganska väsentlig i mänsklig mening. När du siktar på något i avsikt att döda bejakar du din omnipotenta sida och det går igen i andra avseenden hur du är som individ, säger han och hänvisar till den österrikiske zoologen och etologen Konrad Lorenz som sagt att det är en avsevärd skillnad mellan en människa som kan skjuta sin hund och en som kan smälla en fluga med en tidning.

I dag uppskattar Leif att han jagar ungefär 60 till 70 dagar per år. Men det fanns en tid då han jagade mer – så mycket som 150 dagar om året.

– Jag undrar när jag har jobbat, säger han och ser road ut.

Hur löste du det?

– Jo, det gick till på följande sätt. När jag arbetade på universitetet brukade jag åka ned tidigt på morgonen och jaga innan jobbet. Sedan blev det en stund till på kvällen innan det blev hemfärd till familjen. Det blev inte så mycket sömn då och det fixar jag inte det längre.

Kriminologen och professorn

När Leif inte jagar skriver han böcker och utreder brott samt är tidningskrönikör, tv-profil, och affärsman.

– Allt går ihop, det handlar till nittio procent om brott. Det finns stora likheter i att jaga busar och att jaga djur. Det är ett speciellt sätt att tänka – det krävs en logisk process i båda fallen för att veta hur de rör sig och tänker.

Intresset för brott uppstod simultant med jakten. Det var Kalle Blomkvist och andra fiktiva detektiver som intresserade Leif redan som barn, vilket han också skriver om i sin självbiografiska bok Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv.

–  Jag kutade runt i grannskapet vid Gärdet och spanade på skumma figurer. De hade det gemensamt att alla såg ut ungefär som Ville Vessla (boven i Ture Sventon, reds anmärk). Intresset har aldrig gått över – jag blev på något sätt aldrig stor.

Epitetet Professor fick han redan som barn eftersom han var en av de få som kunde läsa, och Wille Vingmutter kom från hans andra namn Wille och att han har utstående öron. Riktig professor blev han först vid 41 års ålder – i kriminologi. I dag har huset i Sörmland döpts om till just Professorsvillan.

Leif har sällan haft problem med att säga vad han tycker. Som ung fick han underkänt i uppförande och han har många gånger ansetts att vara både arrogant och besserwisser.

–  När jag var yngre kunde jag börja med att läsa Dagens Nyheter på morgonen, och en kvart senare var jag helt vansinnig på något som jag hade läst. Ibland har jag tänkt på att jag hade sparat mycket tid om jag hade låtit bli att gå i taket så många gånger. Men det har jag lagt ned nuförtiden.

I dag är Leif GW Persson folkkär, och efter att både ha intervjuat och ätit lunch tillsammans med honom och familjen är det inte svårt att hålla med Sven Melander i dokumentären Leif GW Persson – min klassresa: ”Leif är otroligt charmig på sitt fullständigt ocharmiga sätt.”

Leif har funderat en del kring att synsättet på honom har förändrats till att bli så positivt, för han säger fortfarande vad han tycker, oavsett situation.

– Det är märkligt, men jag tror att det har att göra med ålder. Man är mer överseende mot äldre människor. En tjock och bitvis äldre gubbe, vem orkar bli förbannad på en sådan?, säger han och bränner av ett leende.

Geijeraffären förändrade allt

I november 1977, i samband med den politiska skandalen Geijeraffären, inträffade en rad händelser som kom att förändra kriminologens liv. På den tiden arbetade han för rikspolischefen Carl Persson. Det var då ett välkänt faktum inne på polishuset att justitieministern Lennart Geijer besökte prostituerade. Året innan hade rikspolischefen lämnat in en promemoria till dåvarande stadsministern Olof Palme där de påpekade att detta kunde innebära en säkerhetsrisk för riket. DN:s reporter Peter Bratt fick nys om situationen och ringde till Leif som bekräftade påståendet om ministern.

– Det blev ett väldigt liv. I dag hade det inte blivit det på samma sätt, men tiderna är annorlunda nu och beteendet är till och med kriminaliserat. För att skydda sitt eget skinn hängde DN ut sin källa – det vill säga mig. Det var förskräckligt och jag tyckte att jag utsattes för en monstruös orättvisa. Detta var faktiskt inget som jag hade initierat.

Leif GW fick sparken och mådde fruktansvärt dåligt av allt som hände. Han planerade till och med ta sitt eget liv gick så långt att han en gång satte gevärskolven i munnen och lossade på säkringen.

– Strax efter nyår började jag komma på fötter igen och tänkte: ”nu ska jag ge de djävlarna”.

Resultatet blev polisromanen Grisfesten, där en del av innehållet handlade om just en justitieministern som gick till prostituerade. Det var den första romanen i en lång rad efterföljare och den blev det årets försäljningssuccé och författaren blev mångmiljonär på kuppen. Grisfesten har också filmatiserats som Mannen från Mallorca.

– Jag såg det nästan som ett högre ingripande eftersom jag hade blivit så illa ansatt tidigare.

Har du någon gång ångrat att du bekräftade Peter Bratts uppgifter?

– Ja, det är klart. Det var väldigt jobbigt när det hände. Men jag har också funderat över hur det hade blivit om det inte hade inträffat.  Då hade jag förmodligen traskat på och blivit generaldirektör som alla andra. Och jag hade inte dragit in hundradelen så mycket pengar. I dag tjänar jag lika mycket som alla andra kriminologer tillsammans, svarar han lite stolt.

Affärsman och eget varumärke

Från början kom det mesta av intäkterna från böckerna, men numera är Leif också en framgångsrik affärsman. Största delen förmögenhet har tillkommit genom lyckosamma investeringar i onoterade bolag. Men han förklarar att pengar i sig inte är särskilt intressanta, även om det är skönt att slippa behöva slita på samma sätt som pappa Gustav gjorde.

– Det löser jag genom att ge bort en massa till välgörande ändamål som jag stödjer systematiskt och långsiktigt samt att jag har sett till att fru och barn inte behöver oroa sig.

Leif är själv en stor bokslukare, men trots det stora intresset för brott och att flera av hans egna romaner och böcker handlar om ämnet, läser han själv ogärna deckare.

– Det blir mycket biografier, historiska böcker och vanliga bra romaner. Men min äldsta dotters kriminalroman har jag läst, och hon är mycket begåvad och i dagsläget säljer hon bättre än pappa, säger han stolt.

Malin Persson Giolitos slog igenom stort 2016 med ”Störst av allt” som fick pris som Årets bästa svenska kriminalroman 2016, har sålt i över trettio länder och dessutom är den första svenska originalserien på Netflix.

I dag har Leif hunnit bli 74 år och han planerar att jobba in i det sista.

– Jag trivs inte med att vara sysslolös och har svårt att se någon skillnad mellan fritid och arbete. Även om jag har gett mig sjutton på att inte göra ett kvillekvitt, så räcker det med att en polis ringer och så är jag igång igen.

På senare tid har han tillsammans med hustrun Kim lanserat några produkter i eget namn. Frun är vd och storägare i företaget och Leif står för varumärket. I fjol lanserade de eget rödvin och vitt vin och i år kom en rosé. Vinerna har gjort succé och tillhör Systembolagets storsäljare.

– Vi provade säkert 200 olika sorters vin innan vi bestämde oss. Rosén är från Provence medan det röda och vita kommer från Portugal. De gör bra vinet i Portugal och ligger prismässigt bättre till än både franska och italienska viner.

Fram på sensommaren kommer nästa stora satsning – viltkött till konsument. Det kommer att bli korvar och produkter som går relativt snabbt att tillaga.

– Det skjuts några tusen ton vilt i landet varje år, men det hamnar ytterst sällan utanför kretsen av jägare. Och det är ju egentligen det enda riktigt ekologiska köttet som finns plus att man kan göra mycket gott av det.

Den sista produkten i varumärkesserien blir snus.

– Sedan är jag klar på varumärkessidan, säger han och reser sig från intervjun.

Det börjar bli dags för den utlovade lunchen med en meny bestående av viltkött samt GW :s röda och GW : s vita.

Faktaruta

Namn: Leif GW Persson

Ålder: 74 år

Familj: Hustrun Kim samt 6 barn och 11 barnbarn.

Bor: I Solna samt i Elghammars gård i Sörmland.

Yrke: Författare, tv-profil, tidningskrönikör, professor i kriminologi samt har sitt eget varumärke där han saluför sällskapsspel, vin samt lanserar inom kort viltkött och så småningom snus.

Senaste bok: Självbiografin Professor Wille Vingmutter, mästerdetektiv: Berättelsen om mitt yrkesliv.

Kuriosa: I Elghammars gård finns en spöke – en hushållerska som levde för cirka 100 år sedan och jobbade åt den gamle förvaltaren. Huset hade stått tomt i 60 år när de flyttade in, och nu är ”hushållerskan” mån om att de ska trivas. Leif är övertygad om att hon steker fläsk åt honom på nätterna – han kan känna doften.